
Väldigt tidig morgon. Först, till Stockholm. Katten går först.

Rita är kattvakt. Hon går o jobbar o vi slocknar på soffan. Bara katten e vaken. Övervakar…
Sen åker vi till Arlanda. Vi ses i Istanbul.

Ute är det mer än snöigt. Men här inne är det varmt o gott. Vi har det, alla i vårt land, bättre än en kung hade det, säg för 50 år sen. Då fick tom med kungen gå o huttra, i sitt stora stenpalats…

Vi äter god mat varje dag. Apelsiner och cashewnötter tar vi för givet. Jämför man med vad som fanns på kungens bord på 1500-talet, så är det klockrent. Han hade bytt med oss utan att blinka. Bananer, purjolök mitt i vintern avokado och te & kaffe!
Vi ska till Turkiet en vecka. Lätt som en plätt. Upp i luften och sen, ner i Turkiet. Går på några få timmar. Knappt en kung klarade det för femtio år sen… ett stort projekt som nu går ganska smidigt. Det mesta som sker på jorden kan vi veta på bara några sekunder, jag pratar med min dotter i London, Malmö och Stockholm hur ofta o hur lätt som helst.
Det är nåt att känna tacksamhet för, att vi har det gott… så nu packar kung Rurik och Drottning Ganga sina väskor för en resa. för så är det ju, var och en är Drottning i sitt eget rike!!

Tisdag. Yoga i Vadstena, men oj, idag var det drama. Inte på själva yogan -men innan jag var på plats.
Snön kanske ser oskyldig ut, men i botten, efter flera dagars snöande finns ett isigare lager… Halt

En sväng i diket med märklig timing. Precis då, kom grannfrun som ringde hem om traktor. Precis då kom en annan granne, vars fru skulle till Motala, vår gäst skulle med tåget hon åkte med dom- kom med, med EN minuts marginal!!

Nu är vi hemma, en riktig dramahistoria rikare och med mycket tacksamhet till den kosmiska synkronisiteten som fick allt att få ETT GOTT SLUT.

Ahhh! Tillbaks i vanor. Torsdag brukar vara tyst dag med vila o meditation. Jag har suttit i ateljén – med slutna ögon större delen av dagen. Nu tassar jag in mot huset.

Det är snötyst. Fåglarna sover redan. Klockan är fem, men himlen skimrar svagt. ”Det doftar dagsljus” sa en vän för några dagar sedan.
Jag känner inte doften av dagsljuset där jag står, men dagens sista ljus smälter in i mitt hjärta.
Tänk att kroppen kan längta så, efter att dagarna ska bli längre…

Rita e på besök. Det blir te o ost framför brasan. Vi pratar lite o jag masserar fötterna på tösen.

Efter ett tag blir det långsammare mellan svaren. Vem kan låta bli att somna när man får fotmassage? Det fina e att man liksom pratar, kommunicerar i alla fall, fast inget blir sagt i ord. Fötter är fantastiska.