Jag är på väg ut på stan. De bygger och fixar på gatan.

Ja, det här är vardagen för en målare. De anlände med att antal störar, knöt ihop och nu är det en stege.
Jag håller andan när jag går förbi.

Längre ner på gatan gräver de.
Tänk, de lyckas få saker att fungera fast det för Svenska ögon bara e kaotiskt.
Jag försöker ta mig upp för gatan.

Var är trottoaren undrar den utmattade svensken i mig, allt medan Indierna lugnt går ut i trafiken och bara går på. På nåt märkligt sätt formar sig trafiken runt dem. Jag har bara hjärtat i halsgropen.
Det löser sig verkar vara slagordet för det mesta…

Inte komma hem med tom resväska, nä det går inte! Ingen risk iheller för den delen. Det finns så mycket man vill ha med hem!
Här är kassan i klädesbutiken. Storsäljaren är så klart Saris, dryga 6 metet vackert tyg. Tyger som man så klart kan använda till vad man vill.

Men längst in när man gått förbi hyllorna med saris, hade de siden på rulle. Åhhhhh det är billigt (så det blir dyrt, om du förstår)
Man tillverkar mycket siden i regionen så det är alltså närproducerade skönheter jag dreglar över.

Så hamnade jag i en sån där liten butik med allt sånt man vill ha som turist i Indien. Sjalar, sjalar och sjalar. Den här låg på Nerustreet och hade bra priser redan innan förhandlingarna.
Skickade den här bilden till mina döttrar på Whats up -sen blev mobilen nästan överhettad av alla tillrop om sjalar.
Nu är jag helt övertygad om att sjalar är den BÄSTA present man kan ta med från Indien!!

Där jag är nu, i Pondicherry är allt väldigt enkelt. Det går hur bra som helst att handla direkt med kontokortet. Bara för några få år sen var Indien helt annorlunda. Man kunde få pengapanik.
Men leta efter pengaautomater (dom finns) det har jag slutat med. Det finns gott om Western Union kontor. Dom är enklast. Ta med passet, de tar en fotokopia på det. Sen rasslar sedelräknaren igång.

Åh så kul att du tittar in på bloggen! Så roligt att fotografera o skriva när man vet att någon läser!
Kråkbilderna är kanske inte dom bästa, dom e kompis med mig, men inte med kameran! Men kråkorna här visade tydligt att de kände igen mig. Jag och Rurik bodde ju här några veckor över nyår.
De kommer nära och är pratsamma.

Rarast är de två som bor i trädet utanför. De kan mig innan och utan nu. Jag kommer på dom med att sitta tysta sida vid sida och iakttar mig.
Så ger jag dom mat och pratar kråkspråk med dom.
Antagligen är det förälder barn. Ibland blir den ene matad. Som av gammal vana. Ibland plockar de ohyra på varandra, de ser så ömsint ut! Den ene böjer halsen fram i båge och den andre pickar och drar försiktigt i fjädrarna som särat på sig.

Jag lever ju tämligen stillsamt och har tid att följa dom. Det är intelligenta, sociala fåglar.

Nyfikenheten har fört mig till Sita. Inte visste jag all det fanns, förrän jag hittade en lapp på turistbyrån. Ett kulturcentrum!
Det är som att sitta mitt i grädden! Vad erbjuder dom? De har program både för barn och vuxna. Det är mycket av den syd indiska traditionen de lyfter fram. Men de lockar även med både hip hop och French Gastronomy.
Lokalerna är vackra.

Jag läser att de har tex traditionell syd Indisk dans, bollywood dans, Tanjore painting (ungefär som ikonmålning, men med hindigudar), kolam (gatmålning med färgpuder), mehendi (hennamålning)….
Låter väl kul alltihop??
Glömde jag den syd Indiska matlagningskursen? (Sorry, Rurik)

Men… Nu är jag bara kvar några få dagar. Vad sägs om undervisning i watercolour? Ja, varför inte? Så roligt med lite uppdatering! Rent generellt har jag noterat att det är hög klass på akvarellmålarna i landet.
Med lite tur så får jag en bra lärare.

Två timmars privatundervisning. Jag har verkligen tur, Rajasekar är riktigt duktig, både som konstnär och pedagog.
Som utgångspunkt målar han upp det landskap han upplevde på morgonen, på väg till Sita.

Han förklarar hur han tänker och jag känner att det är en riktigt bra input på mitt eget måleri.
Så berättar han, att han, precis som många Svenska konstnärer, har ett jobb till. Jobbar som bildlärare på Govermentalschool. Med barn i åldern 11 – 15 år. Klasserna är stora, 50 elever! Låter som en tuff uppgift, men han berättar hur glada eleverna är(känner jag igen). Det är ofta från fattiga familjer och skolans budget är snäv. Att de får bild i skola är fantastiskt!

Nu är det jag som är eleven. Min lärare har svängt ihop en bit Indien som jag nu använder som inspiration för en egen bild.
Jag är ovan att vara elev. Efter en och en halv timma av koncentration är jag utmattad.

Jag vandrar över risfälten med berget Arunachala bakom mig.
Helnöjd med mina två timmar har jag redan bestämt att ta mer undervisning… Nästa gång jag är i Pondicherry.
Inte nu -jag är tröttare av min behandling än jag riktigt fattar. Åkte rakt hem o la mig på sängen.
SITA har en hemsida, där kan du se vad de erbjuder: http://www.pondicherry-arts.com. Där samlar de även mycket material om syd Indien, om man vill veta…

Har ju glömt att visa!! Mitt klassfoto. Om du lyckas med att hitta mig, bland alla dessa, 1000 deltagare, så får du en extra blessing!
Inga ledtrådar… Jo, till vänster på bild!

Elefanthistorien har fått sin upplösning. Myndigheterna tackar bönderna, som fick löfte om ersättning om odlingarna blev skadade. Så de höll sig lugna o lät elefanterna vara i fred. Vilket gjorde att de kunde fånga in elefanterna på rekordkort tid. Tre dagar. Alla är stolta.
Tre arbetselefanter var med i arbetet med att få upp elefantgruppen på lastbilar. När jag ser på bilden tycker jag den infångade elefanten ser väldigt liten ut, det var nog ungdjur. Fyra av de sex elefanterna var hanar och det har beslutats att tre av dem nu ska dresseras till Kumki, arbetselefanter.

I hetsen med ”operation Malai”, som elefantinsamlingen kallades, blev det en bilolycka. Den lilla bussens ena hjul låste sig och bilen kolliderade med en lastbil. Nu kom de skadade hjältarna i tidningen.

En annan notis berättar om leoparder som fått smak för människor, i närheten av Shimla.
Det är spännande med Indien och dess djur. I sin grund är alla djur heliga. Det till och med finns ett råttempel!
Man kan se mycket som är grymt men också en oerhörd acceptance. Aporna smiter in i husen och ställer till det rejält, ändå har jag aldrig hört någon ens tala om att man skulle döda en apa. De skrämmer dom med pinnar.
Hur det går med leoparderna i Shimla berättas inte. Det står inget om nån lösning.
Titta in i leopardens ögon… Skönt att jag bara har kråkorna här, som skränar på balkongen.

Redan tidig morgon känns hettan. Men den är OK, så nu har jag gjort mig en morgonrutin.
Pondicherry är en stor rufflig stad, som alla andra Indiska städer. Men området vid havet, ovanför Beach Road lever sitt eget liv. Stilla romantik, med raka, hela gator. Man blir närmast förrvirrad! Nu blir det en del av min morgonrunda.

Jag viker av ner mot Beach Road och ser att det verkligen inte bara är jag som tycker det är ett bra sätt att starta dagen -med en promenad.

Oceanen slår in mot den svarta klippstranden och trafiken är obefintlig.

Polisen har sitt morgonmöte. Dom är många. Varför?ingen aning.
Jag har focus på det lilla fiket halvvägs på promenaden. Öppen dygnet runt.

Jag tar mig en första-frukost. Tittar på havet. Sen fortsätter promenaden.

Jag tar mig in mot stan igen. Ganeshtempel ligger inte långt här ifrån. Blomsterhandlarna är välförsedda. Massor med lotusblommor!

Vilket tak! Bara ett litet extra tak utanför ingången.

Visserligen ingen elefant på plats, men lugnt, tidig morgon var en bra tid o komma.
Jag insuper en stund av skönhet och vandrar tillbaks till kliniken.

Möter sopbilen. Säga vad man vill, men bristen på rationaliseringar ger många jobb.

”Vi har rea, halva priset på allt” visst är det precis vad man vill höra när man surar över ett gammalt paket?
Diva är en Indisk affär man kan hitta kul saker som har glamour även när man kommer hem.

Fast jag är expert på att köpa katastrof saker så mina döttrar står med stela leende o säger tack när jag överräcker dem. Fast kuvertväskorna ser ju så läckra ut! Någon som vill ha?
Sen hittar jag världens grej!

Vad säger man om det HÄR!! En Indisk baddräkt!! Som är lika anständig som baddräkterna från andra seklet, då Mölle var syndens näste då folk åkte dit och badade. Inga oanständiga axlar syns och byxor som går ner på låren.
Den blå färgen. Är den inte nåt av det osexigaste man kan tänka sig?? Varför tänker jag på gummidäck?
Vem vill bada med mig?

Kommer du ihåg Shivastatyn som Rurik modigt tryckte ner i sin resväska när vi inte kunde skicka den med post?
Två mindre saker, en skål och en klocka som vi inte tyckte var skulpturer utan bruksföremål packade vi i ett paket med en massa annat. Det kom aldrig fram. Tullen håller paketet i Chennai. Kräver certifikat, att det inte är antikt.
Man gör så gott man kan, jag skrev ett intyg själv och gick till butikerna så kunde de själva intyga…. Tänkte jag. Nu vet jag bättre.
En kort summering av en lång pakethistoria är: köp bara metallskulpturer på Govermentalshops. Dom är dom enda som får skriva det här intyget. Träskulpturer verkar inte ha begränsningar.men metall är komplicerat -om man skickar det med paket. Däremot är det OK att stoppa det i resväskan.

Nu e jag deppig. Kvartersbutiken säljer kola styckvis, nytt sen sist är påsar med puffat lakrits, helkonstigt.

På disken ligger dagsfärska grönsaker, nu e jag inte deppig längre. Kolla vilka helkonstiga grönsaker de har i det här underbara landet! Trumpinnar och surgurka!