Dom är otroliga de där mamma-generna. Jag kommer ihåg vilken total grej det var att hålla sitt första barn i famnen! Det går verkligen inte att beskriva. Där lyckades verkligen naturen, som en inre lyckoexplosion. Med den kom förmågan att gå genom eld och vatten för det lilla knytet.
Lite värre är det när det där lilla knytet plötsligt är 20 år. En ung kvinna som klarar sej galant på egna ben.Det är jag ju fullt medveten om .
Skönt att veta, att hon klarar sej, ja, alla de tre knytena jag hållit i famnen klarar sej fantastiskt bra. (puss puss puss).
Så händer något oväntat: http://ritaroslin.com/2012/03/06/stackars-lilla-rita/
Rita är min BloggDrottning. Fullt med vardags mys. Men ett sånt här inlägg…. det tar sej in i generna, och ut kommer Den All-Om-Fattande MODERN.
Vad händer med Rita? Nu måste jag genast ta på mej fixar-förklädet! Så ringer jag det där samtalet, och jag säger allt det där som jag sagt 100 000 gånger. Jag tror att alla mina barn hör inom sej min röst när de blir sjuka. ” Tänk nu på vad du äter… Bort med mjöl o mjölk, ät färsk frukt , drick ordentligt… Massera fötterna, speciellt runt tårna… sov allt vad du kan… va, ska du jobba imorgon, jaha, e det så bra? Ta inte ut dej…”
Jag lyckas få ur mig alla goda råd i en enda mening. Det är inte förrän jag drar efter andan som jag inser att jag redan sagt allt detta, hur många gånger som helst.
”Nu är jag nog lite väl Mammig?”
”Ja, faktiskt” säger min dotter, hon låter mjuk och konstaterande på rösten. Vi suckar bägge två. Jag känner igen min mor och mormor och frågan är, om de, som mammor, kan låta bli att ösa all sin välvilja i stora portioner över sina (vuxna) knyten.
