Oj,oj, va fort ett liv går! Det förstår man när man sitter och håller sin mormor i handen och hon frågar hur gammal jag är?
”54”svarar jag. Mormor Alice tittar med stor ögon på mig. ”Nämen Nettan! Är du så gammal!!”

Vi skrattar och jag tar fram bilderna som jag tryckte ut innan vi for till Skara. För säkerhets skull skriver jag ut både namnen och åldern på hennes barbarns barn (mina barn) så hon säkert ska kunna sitta och titta och veta… Minnet sviktar.

Inte säker på att det är bara negativt. Mormor har alltid varit en spelevink men hon är mer avslappnad nu och ögonen är nyfikna när hon gång på gång frågar mor om en den ena eller andra personen. Hon nästan tycker det är spännande att hon inte minns…. (Fast hon beklagar sig och skulle aldrig hålla med mig om detta) Men det är ju så, att minnas är också en börda och att inte minnas kan vara, att vara mer fri. det är ju också en massa skit som man helt enkelt bara tappar bort. Så skönt. Fast tomt, kanske är det tomheten som är det svåra att förhålla sig till.

Kvällsmaten serverad. Med lite hjälp kommer hon upp till rullatorn. Vänder sig om o säger att om det finns något i lägenheten som vi vill ha…. Ja, hennes hem är här nu.

Nä, det är jag inte riktigt mogen att ta in! Men så är ju verkligheten. Ena dagen sätter man bo, sen, vips, så är det dags att avveckla sin jordiska verklighet. Fast jag tror min mormor kommer leva livet ett bra tag till. Än lyser ljuset starkt.