Åh så kul att du tittar in på bloggen! Så roligt att fotografera o skriva när man vet att någon läser!
Kråkbilderna är kanske inte dom bästa, dom e kompis med mig, men inte med kameran! Men kråkorna här visade tydligt att de kände igen mig. Jag och Rurik bodde ju här några veckor över nyår.
De kommer nära och är pratsamma.

Rarast är de två som bor i trädet utanför. De kan mig innan och utan nu. Jag kommer på dom med att sitta tysta sida vid sida och iakttar mig.
Så ger jag dom mat och pratar kråkspråk med dom.
Antagligen är det förälder barn. Ibland blir den ene matad. Som av gammal vana. Ibland plockar de ohyra på varandra, de ser så ömsint ut! Den ene böjer halsen fram i båge och den andre pickar och drar försiktigt i fjädrarna som särat på sig.

Jag lever ju tämligen stillsamt och har tid att följa dom. Det är intelligenta, sociala fåglar.