Juldagen. Nu är vi verkligen på besök i den Indiska verkligheten.
-Sony och Shelmy säger ni har lovat komma på julmidag. Har ni glömt? Säger doktorn.

Snabbt som ögat tar vi oss dit, till den underbara familjen jag bodde hos under min förra vistelse i Pondycherry. De sätter oss genast på var sin stol ute i trapphuset och försvinner själva in till maten. Vi blir ensamma kvar. Rurik ser förrvirrad ut. Jag börjar ana vad som väntar när Sony kommer ut med en bit kaka -för att försvinna igen lika fort.
Sen kommer maten.

Fortfarande i ”hallen” dras plastbordet fram och middagen sätts fram. Två tallrikar. Ruriks förvirring djupnar. -ska vi äta själva? Var är dom andra. Ingen annan visar antydan till att vilja äta med oss. De kikar ut ibland frågar om det är gott.

Det är verkligen gott. Vi äter på plasttallrikar och det är handen som gäller för att få maten i mun.
”Vi är Gudar på besök” viskar jag till Rurik. Det kan vara lite förrvirrat att hamna i rollen som Gud i ett Indiskt hem. Men gästen är Gud. Det sitter i ryggmärgen på varje Indier. Det betyder att deras lycka är att du äter. Som svensk förväntar man sig lite sällskap vid ätandet, men så är det sällan. Du kan råka it för att de sätter sig ner framför dig och har stenkol på vad du äter. Tar något slut så hivar de upp mer genast!
Själva äter de när man har gått.

Vi får en underbar middag och jag berömmer Shelmy ärligt för hennes kokkonster.
Vi tittar på deras husaltare och sen känns det som om vi är där på övertid. Jag känner mig lite osäker för nog ska man ialla fall prata lite med husfolket när man fått en god middag? Men nä, lika lyckliga som när vi kom är de när vi går!

Vi är redan inbjudna på en ny middag ”full Kerala” på fredag. Samma tid.
Det ser vi fram emot.