Vi har lite små ärenden. En trasig klänning och två ostrukna skjortor.

Ute på gatan där vi bor sitter mannen med sin trampsymaskin, han lagar klänningen för 10 Rp medan vi vandrar vidare till… Strykaren!

Det är spännande att se när de lägger in glödande kol i strykjärnen. Ibland står det lågor om dom. Vår strykare bollar med järnet. Jag minns det gamla järnstrykjärnet när jag växte upp. Det var redan då en antikvitet -och sanslöst tungt.
Vi vill ha blommor. Varje morgon har vi en morgonritual/meditation.

Det här är blombinderskans arbetsplats. Hon binder varje dag blommor till långa band. De används till att hänga på altare, pryda håret och hemmet. Måttet som används då man handlar är underarmen. Jag pekar på min underarmen och sträcker upp ett finger- allt är klockrent. Hon skär av en bit blom-band till mig.

Blombindandet finner jag svindlande. Så oändligt många som måste plocka och binda blommor i det här landet. Varje tempel ska ha nya blommor, varje dag. Här i södra Indien är det mest den fantastiska jasminen som används till blomband, otrolig doft. I norr är det oftast tagetes.

Skjortorna är klara. 10 rupies. Vill man roa sig med att omvandla det till vår valuta så är det en knapp en krona stycket.

Blommorna jag köpt lägger jag i en påse med lite vatten i, så de är fina till imorgon. Jag låter noggrant bli att dofta på dom -för blommor till ritualer, som man ger till Gud ska vara ”unsmelled”.