Det är spännande med mörker. Jag tillhör inte dom som tänder om jag går upp mitt i natten – jag känner mig fram i stället, tycker det är mysigt. Bor man i stan så har man nästan glömt vad mörker är. Men här, i livet med grusväg och utan gatubelysning – här blir det mörkt.

Julstjärnan är rena revolutionen!
Det händer ju faktiskt att det är skönt att man kan se när man är ute…. när vi har gäster……. ska hämta ved….
Nu när vi snart har vårt jättesnabba bredband så har Rurik satt upp stolpar ut till ateljen för att vi även där ska kunna ha bredband (vi vill inte ha  trådlös!). Det är alltså tänkt att det blir en luftledning mellan huset – aha ! Som gjort för en ljusslinga!

Ledljusen lyser ikapp med månen.  Vi tycker det är storslaget. Med all snön till, så sprider sig ljuset så vackert. Månen kryper försiktigt över taket. Ja, det är ju ingen amerikansk ljussättning precis,  inga ljus som blippar, eller snödroppsbelysning runt hela huset – vill liksom inte störa mörkret för mycket i heller…

När vi släcker belysningen lyser himlens stjärnor. Ju mindre störande ljus runt om, desto tydligare syns stjärnorna. dom nästan hörs. Vintergatan sveper över våra huvuden. Är det ett ålders tecken? Jag märker att jag fascineras allt mer av rymdens storhet, dess rörelse, rytmerna.
Sen kommer en morgon…

Vill man se soluppgången, så kan man sova härligt länge så här års. Men det var länge sedan vi såg solen ändå, det har varit molningt. Men idag, en halvtimma, sträckte den ut sina strålar, innan dagens molntäcket bäddade in den igen…