Egentligen har jag tagit ett beslut, att det här ska vara en lättsam vardagsBlogg, men  tonvikt på vår konst och tankarna bakom. Men  nu blir det lite tyngre, onekligen.  Vissa pusselbitar kan man inte utesluta om bilden ( bilden!)  ska vara sann. en historia kan berättas på många sätt.Så detta är ett sätt, som gäller och gnager just nu.

Jag har en skamlig sjukdom.
Det finns nog dom i Sverige som skulle kalla den LATMASKEN. Men se, så enkelt är det inte. Bakom långsamheten döljer sej något annat. En kvinna med tre barn, som gjorde alldeles för mycket och som tog alldeles för lite hänsyn till sina egna gränser och såg sitt eget värde genom andra. Unikt? Knappast, ganska vanlig kvinnofälla.
Efter alla dessa år har jag äntligen varit hos en läkare som i alla fall förstår vad det handlar om. Det är inte så lätt, men några finns som kan. Så nu har jag en diagnos; ME  Myalgisk encefalomyelit syndrom. vilket betyder ungefär att det är Neurologiskt, med skador som blivit bestående. Jag kan inte säga att det yttrar sig på ett visst sätt. Det flukturerar, dvs ont i hjärtat tidvis, muskelvärk tidvis,  trötthet alltid, jobbigt med människor och mycket intryck (prata samtidigt som musik eller en TV är på – går ej)  och sömn… ja, vad är det?    Jag haft mycket hjälp av alternativa behandlingar under alla år.  När man går in i alternativa behandlingar så får man också möjlighet att ta in alternativa tankar. Som, att istället för sjukdomar pratar man om obalanser. Det är ett annat sätt att läsa kroppen. Jag har inte själv velat ta in att ”jag är sjuk”. Eftersom ord är skapande.

Men nu lever vi en krass verklighet. Den säger, att ska du vara del av försäkringssystemet – så måste du vara godkänd. Min utbrändhet är en lååång historia som började med amalgamförgiftning för mer än 25 år sen. Det är inte så bra med amalgamförgiftning, det blir sällan godkänt. Det är inte så bra att vara utbränd  – för det blir sällan godkänt det i heller. När utbrändhet är ME, så kan man inte längre vila bort det – och om man anstränger sej över sina gränser så får man betala, med förvärring lååångt efteråt.  Samtal hjälper inte, träning kan till och med vara farligt – därför att skadorna är neurologiska. Det är inte så bra att ha ME iheller – för det är sällan godkänt.

Det är inte så lätt att hantera varken sej själv eller en situation där du inte kan lita till dina egna resurser – för du har inga. Inga att lita på. Dom finns ena dagen – och borta nästa. Samtidigt är numera Försäkringsystemet så, att OM du blir godkänd får du bara vara sjukskriven några månader – sen ska du TRÄNA, men bara en viss tid. Sen ska du vara FRISK. Så är det bestämt.
Det är ju synd att man inte kan tala om för kroppen att det är på det viset. Att den har så svårt att lyda.  Jag blev rådd att söka deltids – förtidspensionering – för jag kan inte  jobba på lika mycket som andra – och jag kommer aldrig att kunna det.

Det är ett stort kliv att ta det beslutet, att ansöka om förtidspensionering, även om det är deltid. Men jag har gjort det. Sen har det varit en lååång omfattande brevväxling.  Där säger man inte, att man inte tror på mig -men när man är utsatt, så utläser man det. De beslutar att jag inte är sjuk. Så rådet som jag nu får är att öva mer på att arbeta ( vilket expertiser och min erfarenhet  säger kan förvärrar tillståndet)
Men hur ska man då göra när dom här dagarna jag har för att öva tar slut? Det är faktiskt inte så många dagar man har på sig.
Om man fortfarande inbillar sig att man är sjuk  – för det måste ju vara inbillning? Det är ju bestämt att man är frisk?
Om det är så – så får man söka socialbidrag…  Hur känns det?

Det är liksom bestämt att man ska bli frisk inom en viss tid och är det inte så – så är det mitt val? Jag väljer att vara sjuk?  Det är en hård dom.
Jag vet att många inte klarar av det här. Som ger upp. Så gamla de är, flyttar de hem till sina föräldrar som får ta ansvar för dem.

Det finns en sak till i det här som är läskigt. Jag har nu fått avslag. Det kommer jag att överklaga, det är så det går till i den här världen. Då är det nya personer som gör om bedömningen – kanske till min fördel. Det är skillnad på hur olika människor ser på den här diagnosen. Det anses OK att olika personer ger olika beslut inom Försäkringskassan.  Två personer med samma åkomma kan alltså få – eller bli nekad beroende på om det är en nitisk surkart eller en empatisk som bedömer. Det känns väl tryggt att veta!
Jag tror att den som sågar flest ansökningar hos Försäkringskassan känner sej duktigast. Kanske får hon el han lite lönebonus?

För mig ser pusselbitarna ut ungefär såhär:  Jag blir förgiftad av fyllningen i tänderna, kvicksilver. Det vill varken Försäkringskassa eller socialstyrelse låtsas om. Det gör kroppen svag och till sist blir det nevrologiska skador, en sjukdom, med  internationellt klassad och godkänd genom WHO. Det vill inte försäkringskassa eller socialstyrelses inte låtsas om. De gör ett val.  För det blir för dyrt. För det är många som är drabbade.
Jag anar konturerna av stora elefanter. Bakom Försäkringskassan står Socialstyrelsen.  Bakom den  en regering och där bakom en stor fantastisk(!) läkemedelsindustri. Pengar. Mindre om Människor och Hälsa. Mer om Pengar och Politik.

Kan inte låta bli att tänka på vad någon sa till mig; -”Hur får man rika människor att arbeta mer? – genom att locka med feta fallskärmar”  ”Hur får man fattiga människor att arbeta mer? – genom att skära ner på sjukförsäkringen.” Det var ju sagt med ironi, men det finns nog många där ute som tänker så…

Nu har jag gnällt av mig. Tack för att du läst med medkänsla…. skicka gärna lite goda tankar till mej. Tack, kära du.