Ett par nya, riktigt härligt röda trosor drar jag upp ur kassen! Vi har varit i stan och handlat. Då läser Rurik på nyheterna och vi är tillbaka i den nya tidens verklighet:
Det finns inga regler för hur giftiga kläder får vara. Med mat finns i alla fall gränsvärden. Alla nya kläder är märkligt nog flamskyddsbehandlade, sen är det färgen i sig!!  Färgade kläder är giftigare än vita. Hm, här står jag med mina röda trosor. Visserligen ”äter” vi med hela huden, men slemhinnor är extra mottagliga. Mycket medicin ska läggas under tungan för att det snabbt ska ut i kroppen… det är likadant med muttan. Gnida in den i flamskyddsmedel?
Nä, fy, va tråkigt det blev! Riktigt dålig stämning!

Nå, det är inte lätt att vara cool och smart på samma gång. Rurik byter lakan i sängen. De nya påslakanen? Ligga och gnida sig i flamskyddsmedel hela natten? Det lät väl inte skoj. Nä, tråkigt blev det!
De nya påslakanen hamnar i tvättmaskinen (trosorna med) och de blev de vanliga vita (vitt e fint!) påslakanen på.

Sen sitter vi där och drar andan en stund, sakta rinner nästa tanke till…. vart tar gifterna och flamskyddsmedlet vägen?? Inte försvinner dom bara för att vi stoppar det i tvättmaskinen. Det bara förflyttas. Vart då?
Vi tittar ut på vår vara natur. På Tåkern, sländorna,  fåglarna och fiskarna…
Minns plötsligt att jag läste om fleecetröjor för inte så länge sedan. Det känns väl bra att köpa en fleecetröja, gjort av återanvända pet-flaskor?? –  Varje gång de tvättas släpper de tusensals små partiklar av plast… följer med ut i hav o sjöar, lägger sig på botten och är nu ett allvarligt miljö hot….

Ganges, detalj av bild. Ganga Roslin Bladh

Ja, det var ju väldigt, vilken dålig stämning det blev…
Jag bara vägrar! Jag bara vägrar att stanna i ilska och förtvivlan.  Min innersta övertygelse är att livet är gott, att allt har en mening… vi måste bara finna den! Eller skapa den.
Mitt hjärta blöder verkligen när jag ser hur illa vi far med moder Natur. Allt är levande. Varför gör vi så? Varför blev det så här? Vad finns det för mening? Jag tänker på ett ordspråk, ”man saknar inte kon förrän båset är tomt….”
Kanske måste vi människor  skada Moder Jord, för att inse hur fantastisk hon är? För att inse att vi inte kan leva utan henne? Är det just så här, vi har varit tvungna att göra det, för att lära oss att älska Moder jord? Att både vi, fiskar, vatten, ja, allt levande blir sjuka? ska vi inte se skönheten i naturen förrän vi nästan mister den?
Är det detta som ska öppna våra hjärtan?
– hoppas det går fort!