Plötsligt har vi plusgrader. Snön blir tunn och vi njuter av en promenad här hemma hos oss. Vi bor ju rätt vasst.

”Oj” säger Rurik när han kikar på bilderna i kameran. Jenny sitter redan på tåget mot Skåne. (Förhoppningsvis går det som på räls denna gång.) ”Vad grov vassen är”

Med sällsam kaxighet sträcker sig åkerns stubb upp. Jag känner mig nöjd med min fotokonst – den lurade i alla fall Rurik.

Så bonddotter jag är, njuter jag av närheten till åkrar. Följer föränderligheten och nyanserna under året. visst är det vackert!

Bara 100 meter längre ner, vid Tåkern, sträcker sig vassen högt. Ett fint knappt hörbart ljud svävar mellan rören.

Jag drar med mig Jenny in i vassen. hur är det att vara rördrom? Den där fågeln som låter som man blåser i en flaska. Den brukar smyga i vassen, vi smyger på, går med fågelkliv och ger konstiga ljud ifrån oss. vi skrämmer en stackars hare som försvinner i fjärran.

Man kan undra, hur många små djur och varelser vassen ger skydd åt.  Vilket material! Igår såg vi på Naturum Tåkern hur de byggde insektsbostäder av vassrör – och hela Naturum är täckt av vass, vasstak och vassväggar. Man skördar vass här, det mesta körs till Tyskland och Danmark för att bli vackra tak. Vi gillar vass.

-kan tala om att tåget kom fram i tid, men vagnen som hon hade sittplats i, fanns inte. De hade inte hunnit rätta till skyltarna. när hon väl hittade vagnen, så satt där redan en – som också hade bokat… samma plats… Kära SJ…