Morgon. ”Oh, så fint” Det säger vi ju för jämnan när vi sitter där och tittar ut på vår del av verkligheten.

Frostigt, kallt. Lite sol sticker fram och bildar helt magiska ljusformer.
Vi sippar på vårt te och jag kan inte låta bli att sucka;  – Jag hör hur två personligheter inom mig dividerar om  det jag just nu ser… Den sakliga och den poetiska:
”Om man nu är vetenskaplig så förklarar man allt med iskristaller i luften och ljusvinklar…. ser krasst och praktiskt på det. Men det skulle lika gärna vara ett medvetande som formar sig dig ute. Änglar… eller devor…. eller något…. eller vårt eget medvetande… ”
Ljuset punktar sig, gör sig tydligt, förändrar sig sakta. Vi tittar.
”Det är inte ett antingen eller, en ängel där ute eller inom dig är ingen större skillnad” Rurik smeker mig med orden och något sträcks ut inom mig.

…eller var det tvärtom?  Var det ljuset där ute som sträckte sig mot oss? Någon timme senare går vi ut, häpnar när vi tittar upp mot de små snökristallerna som virvlar stilla omkring oss. Tittar mot himlen. Som en enorm port runt ljuset. Bågen ryker av ljus. Spännande! Vi har liksom svårt att få något gjort för det är så storslaget det som stilla sker, just nu.

När vi sedan följer strålarna upptäcker vi ännu en båge. En regnbågsport, rakt över oss.
Det känns faktiskt som vi är mitt i en saga ( å de e vi ju!)

Till sist bryter solens strålar fram på riktigt, för en stund,vi vänder oss om och ser hur ljuset lägger sig över landskapet  -och  kysser månen rund! En snövärld skimrande av blått och gyllene. vilken skönhet!  Jag hade ju inte tänkt att skriva om vädret och naturen nu igen…. men jag är ju bara tvungen! Det var så fint.