Santigiri hospital i Pondicherry ligger där Beachroad börjar. Nu sätter vi oss i en liten orange rickshaw och kör hela Beachroad söderut, tills den slutar i en böj.

En liten skomakare fångar genast vårt intresse. Ja, man kommer ju från ett land där det mesta är uppätet av stora försäljningskjedjor och att gå in i en affär i Linköping eller Helsingborg gör ju ingen större skillnad. Bata, (skobutik) finns här med förresten.

Fick själv gjort mig ett par sandaler här i staden, när jag var här för något år sen -och de är de skönaste jag har. Nu går vi loss för Ruriks räkning.

Det blev många val, både till färg och form. En dag behövs, men vi gav honom två, sen är de klara.

Efter alla år fascineras jag fortfarande av att de lyckas få så mycket gjort på så liten yta.

En man till jobbar där, sittande på trottoaren. Det är spännande att följa hur han limmar och syr.
Med risk att vara överromantisk tror jag att det finns en hel del människor i vårt land som också skulle vilja jobba småskaligt och med handens arbete. Hos oss anses det inte lönsamt. Vi har målat in oss i hörnet med hjälp av vinsttänk och skattesystem.

Vi tar oss in på Suffren street och befinner oss snart på Fabindia, en affär med både kläder, teer och inredning. Rurik ekiperar. Bra kvalité med känsla för eko-odlat och fairtrade. Här kan man förlora sig.
”Nej, bli det foto igen!” Idag är det Rurik som är modell. Tidigare i veckan var på Missionstreet. I den hippa butik som jag och Rita frossade i en gång; Cassablanka. Jag hittade en huvskjorta som jag inte kunde motstå!

Det är ris-påsetryck, nä, nä, det här kan man nog inte ta på sig i Indien. Men wow va cool. Jag köpte den till mig men… Vilken Rurik!