Hurra! Snaart har vi super-internet. Nu kopplar vi ihop oss med dosan längre ner på vägen.

det är ett stort steg att få kabeln nedgrävd. På många sätt. vi började prata fiber på alvar förra hösten.

Då, förra hösten  var detta årets grödor redan sådda. Så vi har hållit oss lugna ända tills nu. Man vill hålla sig väl med grannarna.  Det är ett tungt grävjobb.Traktorn drar grävaren.

De jobbar intensivt och effektivt.

Vi trodde, efter samtal med VÖKBY, att vi visste hur tur ordningen var, då det gällde att få det installerat. Men det var bra mycket mer komplicerat. Mycket mer papper  och turer hit och dit. Bu, för VÖKBY  och kommunen som inte kunde ge klara, enkla besked.
Men nu är vi glada i alla fall. när väl grävaren kom, så var det gjort på några timmar.
Sista biten var känslig då den var i trädgården, en minigrävare hissades in på tomten.

De tar sig vant fram mellan rosor och syrener.

Efter grävaren går ännu en man, han lägger ner slangen som ska innehålla fiberoptiken. Över den slangen lägger han den blåa remsan, den innehåller metalltråd. ”Varför då” frågade jag. Det ser ju ganska onödigt ut. ”fiberoptik ser ut ungefär som de där mys-lamporna som ser ut som en stor bunt med plasttrådar  som lyser längst ut i ändarna.” Förklarar Rurik. Det är alltså ingen metalltråd i själva fiberoptiken. Det gör att man inte hittar den när man söker efter den i jorden. Den ligger där helt osynlig, kan man säga. Därför lägger man det blå bandet som gör den lätt att upptäcka.

Ända fram till huset. sista meter gräver Rurik för hand.
Vi tillhör inte de snabba typerna. Vi har våra funderingar på hur vi ska montera det i huset, vi vill ha flera uttag och även kunna använda det i ateljén. Helst till ett bra pris. vi vänder och vrider på lösningarna…. sen har vi ju det där med TV…. och hur snabbt internet behöver man egentligen?