Ja, rumpan av två elefanter var stoff på första sidan. Historien med de vilda elefanterna som driver omkring i närheten av Thiruvannamalai fortsätter.
Det är en kollision mellan jordbrukande Människor och elefanternas behov av mat och utrymme. Man vill flytta på dom så ingen blir skadad. Men hur flyttar man en elefant? -o hur flyttar man SEX elefanter??
Man försöker få ut dom ur skogen för att skjuta med sömnpilar. Det lyckas så där. Även stora dresserade arbetselefanter är satta in på projektet. Det är elefanttjurar som försöker att driva fram de vilda elefanterna.
Man ska nog inte stressa dom för mycket iheller. Även om de oftast är stillsamma djur, så är de starka och snabba. En arg elefant är inget roligt och folk dör årligen av elefantskador. Oftast sker det, berättade en Indier för mig, när en elefantskötare är stygg, driver sin elefant för hårt. Till sist får de nog och ger igen. Om vilda elefanter blir arga när de inte får äta el blir trängda är inte heller det konstigt.
Nu verkar det vara två el tre av de vilda elefanterna kvar som så klart gömmer sig så gott de kan, i grönskan. kvickt kilar de in i skogen, en snabb syn av rumporna, det är allt.

Den Ayur Vediska kliniken/hospital som jag bor på, ligger där Beach Road börjar. Det blir naturligt att man tar en promenad där och inandas Indiska oceanen. Ett stort regn med monsunåska föll inatt. Men nu, molnen är borta och det är rejält hett.

Min vandrande skugga! Vilken fantastisk uppfinning paraply är! Lika bra vid sol som regn. Speciellt de som kommer från Kerala, en närliggande provins, där monsunregnen är riktigt ihärdiga, är man flitiga med paraply. De till och med cyklar med paraplyet utslaget. Både vid het sol och regn. Klockan är kvart över tre. Många ligger och sover, direkt på trottoaren.
Snart ska jag på dagens andra behandling, shirodara. Jag vänder hemåt med ljudet av oceanen skönt dånande i örat.

Läser the Hindu. Första sidan både idag och igår berättar om en hjord vilda elefanter, fyra hanar o två honor som vandrat in i området nära Thiruvannamalai, den plats jag precis åkte ifrån, de ställer till det i byarna runt om, äter av odlingarna. 200 poliser och lika många viltskötare försöker nu få dem till ett bättre område. De har lagt ut bete i form av grönt och goda frukter och sköt sedan med insomningspilar när de kom och åt. Stort drama med vägar avstängda i timmar. Två djur lyckades de pricka och fånga in medan de andra försvann in i skogen. Historien lär fortsätta.

Första morgonen i Pondicherry. Efter frukosten tar jag mig ut i staden. Behöver ta ut pengar för att göra en förskottsbetalning på mina behandlingar här på Santigiri Hospital.

Det ligger en kulturskola för barn på samma gata som mitt hospital och idag är det tydligen Krishna och Rada som gäller! Alla barnen är ambitiöst uppklädda och sminkade. Nu är det de lika ambitiösa mammorna som ska fotografera!
Gossen håller lydigt och så gott han kan upp flöjten, för att likna Krishna. Mammas tonläge blir allt mer irriterat. Han har väl fel vinkel på sin flöjt.
Krishna, inkarnerade till jorden för att lära de allvarliga människorna att vara mer lekfulla och dansa.
Just nu tror jag pojken betvivlar lekfullheten och allvaret tar överhanden…

Fattigdomen syns överallt i Indien, men i Pondicherry har man ett projekt för att förhindra tiggeri och istället skapa egenvärde. Man möter både kvinnor och barn som säljer tygpåsar de sytt av gamla saris.
Dom är väldigt fina och min princip är att alltid köpa någon när jag möter en försäljare.
Den gamla kvinnan tycks veta min princip och väntar ihärdigt medan jag växlar till mig pengar.
Hennes brist på tänder och att hon är så smal gör att jag bedömer henne som gammal. Sen ser jag in i hennes ögon…

Ser hennes ansikte. Förstår att hon har en historia. Hon är nog inte så gammal. Känner min längtan att lära Tamil, skulle vilja veta mer om henne. Prata. Vi får prata genom ögonen.Trots att livet har varit hårt har hon ändå så innerlig blick och så mycket av skönhet. Med glädje köper jag en hel hög med vackra påsar. (Någon som behöver?) och med kvicka ben försvinner hon vidare efter att vi hälsat varandra med bugning och handflatorna ihop framför hjärtat.

När jag åter går förbi skolan har den värsta fotograferingshysterin avtagit. Krishna, den mest älskade av de Indiska gudarna. Som liten babyKrishna finns otaliga bilder, danser, sånger om hans busighet. hur han smög in i husen och smygåt ghi (fint skirat smör). Hans älskade kvinnliga följeslagare var Radha. Som vuxen Krishna kan vi läsa om honom i det stora, för Indier, välkända eposet Mahabaratha.
Ett sista par poserar tåligt.

Sista morgonen i Thiru. Jag har tagit in på hotell. De har en yoga-meditationshall med utsikt över Arunachala, berget. Det känns sanslöst lyxit.

Egentligen är det som en minilägenhet, med litet vardagsrum o kök. (Kolla Rurik, hallonrött?) jag beställde rum här, redan från Sverige, var rädd att det skulle vara svårt att hitta något på plats, på grund av ritualen på Ramanashram.

Av ”misstag” hamnade jag o Rita här, för tre år sedan. När vi en regnig kväll anlände till stan.
Vi var helt paff hur fint och hur billigt det var. Nu har priset höjts (från 1000 till 1700 rupies el 2400 rupies när man bokar på internet) och rummen har allt blivit lite slitna. Men fint ändå.
Hotellet, Lakshmi Recident ligger i slutet på en väg som börjar vid, Auro Usha Hotel.

Det är en restaurant, väl känd för de västerlänningar som rör sig i stan -och dom är rätt många. Det finns mycket för den andlige turisten i området. Allt från yogaklasser till Satsanger, av kända o okända. Både Indiska och västerländska andliga kändisar gillar att vara i Thiruvannamalai.

Här på Auro Ushas hotel, är stor mysfaktor och det är lätt att bli sittande hela dagen! Här finns fruktsallad och mat som man kan längta efter när man varit ett tag i Indien.
Här satt jag o bloggade, för här har dom gratis wi-fi och jag undrar om jag inte blev iscaffe-beroende på kuppen!

Men här, på den lilla vägen som utgår från Auro Usha Hotel finns fler andningshål. Manna, heter ett litet ställe där man också får mysig mat som passar resenärer. Förutom fruktsallad med curd(yoghurt ) blev jag serverad en gudomlig middag med Hummus.
På den Indiska menyn ser man sällan färsk frukt o rå sallad. Det är även ett problem med vattnet, frukt grönt måste tvättas… Så då gäller det att vattnet är rent nog för västerländska magar.

Jag hade inte behövt beställa rum redan i Sverige. Och jag hade nog valt ett enklare alternativ om jag letat på plats. Grann-hotellet, Arunachala Ramana Home, på samma gata, för 600 rupies, är enklare men rent och trevligt.
Taxin väntar. Resan till Pondicherry tar drygt två timmar.

Vi far genom ett spännande landskap, med stora stenblock, bördiga fält där hirsen är mogen och små byar med magra kor.
Det är hett och jag anländer till ett Pondicherry som har powercut timmarna mitt på dagen. Vi flämtar i hettan.

Nämen, jag skulle ju inte skriva mer från Thiruvannamalai! Men, men, jag kan ju inte låta bli! Titta Siri! Detta inlägget är speciellt till dig. Siri tog hand om en kråkunge, som blev en kär vän till vår familj, kråkan har sin speciella plats i vårt hjärta.

Så tydligen även på ashramet. Ramanas kontakt med allt levande kan man läsa om. Några av de djur som var speciellt tillgivna till honom ligger här på djurens gravplats. Mest känd är nog kon Lakshmi. Men jag log lite extra när jag såg kråkan.

Ramanas devotis ville ju hela tiden särbehandla och fjäska extra med Honom. Men han vägrade, åt alltid samma mat och aldrig mer än någon annan tex. Och han behandlade alla med samma ödmjuka respekt, till och med om det var en ekorre på besök.
Han fattade egentligen inte vitsen med kläder, så bara för att inte skrämma andra, klädde han sig enkelt i bara höftsklädnad.
Pengar, var inte någonting av värde för honom. Han tog eller befattade sig aldrig med pengar. Det är därför som man fortfarande är så generösa på ashramet, alla får samma mat. Ber man att få komma och är seriös, så får man tre dagars boende o mat, ingen frågar om pengar. Det är min privatsak, om jag vill donera.
Fint. I en värld där allt har ett pris. Där vi delar in varandra i bättre o sämre är det en fin påminnelse, att det kan vara annorlunda.

Tre hetsiga dagar. Ja, kanske inte för mig, jag har kommit och gått, men Ramanashramam har haft det intensivt.

Maha Kumbhabhishekam är tre dagars intensiv ritual man har i sydIndien för att öka kraften el Gudsnärvaron i tempel. Storslagen och kostsam görs den inte så ofta.

Blommor, det kan dom! Det här var liksom avslutningen, en blomförstärkning av Shivalingan. Tänk, alla dessa blommor som varje dag, i alla tempel offras! Vilka mängder! När det sen blir en ritual som den här, då snålas det inte. Blomman symboliserar mycket det öppna rena hjärtat, här blir det människans kärlek till Gud.

Sista dagens Stora Final var när prästerna under storslaget dån från trummor och lurar placerade ut de heliga kokosnötterna överallt i templet. Mest beundrade var de som placerades på taket.

”You Will never understand” sa en bramin som jag frågade om kokosnöten, första gången jag såg hur ömsint de bar omkring den, för många år sen. Det är nog lite svårt för oss att greppa, hur kokosnötten är symbol för Universum, symbol för tomhet och fullhet, för Gud själv. I vissa ritualer knäcker man kokosnöten -då är det symbol för att man knäcker sinnet (och det trancendenta, expanderade varat tar över.

Musikerna har haft fullt upp, som med sin musik och med rytmen har talat om vad som pågått.

Och, jag har aldrig sett så många Bhraminer på en gång, från små söta på bara några år, till gamla, riktigt gamla veteraner.

De var bara de riktigt gamla, kunniga brahminerna som satt vid den runda Homan. Homa är eldcermoni, och de pågick, avlöste varandra hela tiden. Kan tänka att de var dessa som var så kostsamma, det är bara det bästa man eldar upp, för att locka till sig de goda energierna. Massor med sanalwood har eldats upp.
Det finns olika sorters Homas, som man gör för att uppnå olika önskningar, så det kan vara lite olika, vad det är som går upp i rök.

Två av männen hade sin alldeles speciella uppgift och de jobbade sida vid sida alla dagarna. Självklart hade de min alldeles speciella uppmärksamhet på de jobbade med det gudomliga genom Yantras.

Riktigt, riktigt duktiga var dom. Jobbade med pulverpigment, kanske uppblandat med sand, direkt på marken.

Sen öste de på! Det bar blommor, kum-kum, gult ris, frukt och massor, massor an mantras!

Allting hände på samma gång, det var väldigt intensivt. Med all musik, mantras rök o ritualer.

Det enda som retar mig att jag inte var med och såg när de konstruerade Sri Chakran! Det skedde antagligen tidigt på morgonen -och jag hade ingen aning. Så fin, helt perfekt. Den är en komplicerad sak att manifestera, så det hade varit mer än spännande att se!

Sen får vi inte glömma MATEN! Det finns inget som ger så god karma som att ge mat och ingen fest är komplett utan mat!
ALLA är bjudna, alla som är där är bjudna, tre mål mat, alla dagarna. Då ser det ut så här! Lång led. Sen fyller vi på tills alla platser är fyllda.

Där sitter vi i långa led, på marken. Maten serveras på bananblad. Vi börjar med att tvätta av det, för säkerhets skull.

Maten är så nylagad, het, så jag kan knappt ta på den! Fantastiskt god. I ett snabbt tempo är alla serverade.

Marken är brun, sammetslen. Vet knappt om jag vågar tala om vad det är. Rurik vet. Det är gjord av kodynga, utvispad till en fin välling som man stryker golven med. Det håller flugor o ohyra borta, tro det eller ej!

Ja, det blev ett galet långt inlägg! Men detta är sista hälsningen från Thiruvannamalai. I morgon går en bil till Pondicherry där jag stannar på behandling en dryg vecka.
Ser you soon, dr Kannan. Big hugs to the girls!

Kolla! Vad jag såg precis! Mjölkbudet. Även om struktur långsamt tar sig in i Indien också, så går många djur, både kor och grisar lösa här. Nu mot kvällningen är det mjölkningsdags, korna går hem, och mjölkmannen levererar.
Kylskåp är bara en dröm hos vanliga Indier än så länge. Det är överklass lyx. Så den dagliga, närproducerade leveransen är livsviktig.
Så där väntade de, med egna plåtburkar och använda petflaskor.

Det var idag som kulmen på den storslagna ritualen på Ramanashramam var, jag vet att du väntar Rurik, på bilder, men det blir imorgon. Då ska jag visa vad man har koksnötter till!
Tills dess: Shanti, Shanti,Shanti

Nä, ingenting som hemma när man är i Indien och speciellt här i Thiruvannamalai är skillnaden så tydlig. Ett västerländskt sinne tycker kanske det är frågan om orationell känslosamhet, men jag älskar deras hängivenhet.
Templen ligger tätt. Vid detta lilla Shivayempel stannar rickshaws och lastbilar och fjäskar lite med det gudomliga innan dagens arbete.

Röd Kum-kum, lime, blomgirlanger är mer regel än undantag. Både i templet och i sättet att pryda sitt fordon.

Nu bor jag visserligen längst den vallfärdsled som går runt berget, templen ligger tätt. Det är en ständig påminnelse. Man berättade på Deepeningkursen jag var på, att när de designade den 28dagars kursen för västerlänningar, som jag nu gått, så provade den på Indier först. De gjorde en kort variant på 6 dagar… Efter tre dagar var alla Indierna uppvaknade! Det säger lite om hur viktigt hängivenhet är för uppvaknande. Hängivenhet plockar bort mycket av egot.Indier. De kan glömma sig själv för nåt större. Lätt. Vi västerlänningar som lever så mycket i huvudet… Det är ett under att vi kan vakna!

Det stOOOra templet ligger i stan

Det är en skön känsla att gå här, området är uppdelat i flera innergårdar.
Men det kvittar, för mig, hur vackra eller maffiga tempel är -naturen är bäst. Berget är heligast.

n
Det är ett av sydindiens största o finaste tempel. Värt att uppleva.

Det var här i den här kryptan som Ramana anlände, som ung yngling. I sitt djupa transendenta varande ville han bara vara nära det gudomliga. La sig i kryptan. Utan mat och illa biten av insekter var han ändå i bliss.
Med tiden blev han den störste av uppvaknade, Satguru, och folk har vittnat om hur det räckte med att komma nära…. Så slocknade tankarna.

Han var 15 år, när han hade en ”dödsupplevelse” som förändrade hans liv helt och som påverkat så många andra.

Jag går barfota och bara upplever. Ibland är det mycket folk här. Men ändå, man upplever stillheten som finns bakom. Det är stort och pampigt, massor med skulpturer.

En av gudinnorna nära ingången får, trots enkelheten mycket uppmärksamhet. Ser du soltecknen som är skrivna i rött?
Ett mångtusenårigt tecken för helande och livskraft. Nazisterna försökte ta tecknet o göra till sitt, men det tycker jag inte man ska låta dom lyckas med. Det är en Indisk symbol.
Det där med att de har så många gudar? Ja, många Indier uppfattar det precis så. Men bortom det ytliga så beskrivs gudarna som våra olika mänskliga kvalitéer som man vill förstärka med sin bön. Men bakom gudarna finns det bara ett. En Bhrama. Ett medvetande.

Klart dom har en egen elefant. Jag kommer på förmiddagen, han är på ålats och jobbar. Jag ger honom 10rupies som han tar med snabeln. Sen lägger hans sin varma snabel, tungt men mjukt på mitt huvud. Sen e man ju glad hela dagen!

På väg ut för jag fingrarna över de gamla inskriptionerna vid utgången. Lika mjukt som Indierna vingsar på huvudet när man pratar med dom. Lika mjukt rör sig texten över stenytan. Största delen av templet byggdes på 1600-talet, berättar någon. Undras om människorna här, nu, kan tyda skriften?

Här pyntas det! Och när det fest -då är det Bananträd som gäller. Av ren nyfikenhet och för att jag älskar de Indiska ritualerna med Vediska recitationer har jag valt att stanna några extra dagar här i Thiruvannamalai.

Ramanashramam har bjudit in alla sina devotis till ett tre dagars program som man enligt sydindisk tradition ska göra i alla tempel vart 20e år, för att ladda och kalla in den andliga energin. Men ritualen är så kostsam att det blir sällan så ofta, läste jag när jag googlade det.

Så det har putsats, fejats och målats hela tiden här.

De har byggt uterum för att kunna göra homas, eldcermonier. Nu är det klart.

Antalet Braminer har också ökat här, för varje dag. Bramierna lär sig att recitera texter redan från det att de är små. Det är på det sättet som de Gamla texterna och kunskapen har hållits levande, genom årtusende. Braminerna känner man oftast igen på den vita tråden de bär över bringan. Även om de kommer klädda i jeans o skjorta bär de ofta tråden under kläderna. På antalet trådar kan man utläsa vilken familjeposition han har. Hur mycket av ansvar det vilar på honom.

Oneness och AmmaBhagavan har gjort en revolution inom den Indiska traditionen. I den 4veckors deepening som jag gick igenom, hade vi olika ritualer varje dag. För att underlätta processen.
Det var lika vanligt att det var en kvinna som gjorde pujan, som att det var en man. (Puja en ritual där man visar kärlek till det gudomliga, ofta med blommor, ljus o rökelse) vi fattar det inte som västerlänningar, men för Indier är det jättestort att man likställer kvinna och man för att utföra ritualer.
Traditionellt ska en kvinna inte ens gå in i ett tempel om hon har mens! Inom Oneness o våra dagliga besök i templet var det aldrig några kvinnliga restriktioner. Det betyder mycket för att förnya Indiernas synsätt på sig själva.
Men nu vi är i Ramanashram, här är det bramintätt, gamla stolta, som njuter av denna högtidliga ritual o små gossar som går i skola här. Det vita höftskynken och rakade huvuden.

Det tutas i lurar och eldas. De reciterar så de skräller i högtalarna. Mina öron bli snart utmattade av de Indiska högtalarna.
Jag går ut, beställer en kokosnöt av Lakshmi. Hon har suttit på samma ställe under alla år jag varit här. Hon är en mästarinna på att öppna en kokosnöt. Tre hugg och det är klart. En fembarnsmor. Hennes äldsta är i samma ålder som min Siri. Vi tittar igenkännande på varandra, hon har milda fina ögon. Vi växlar några ord. Sen sippar jag kokosnöt.
Ikväll, när mina öron har fått vila, går jag tillbaka till Ramanashram.