En sista Indisk frukost.
En rejäl chili till frukost! Det är grejer! Försökte blogga men monsunen hade anlänt sa man och wi-fi hade kapsejsat. Jag fick lägga ner bloggen.
Nu är jag och Rurik lyckligt återförenade igen. Möttes av Välkomstkommite som det värsta monsunregn. Nu ska vi njuta Stockholm. Imorgon ska jag visa äventyret med Baba. Hej då!
Det här är Indiens bästa postkontor, mig veterligen.
Någonstans bakom paketen finns den. De till och med frågar när du kommer in, ”what do you want?” det är så man blir tårögd. Inte nog med det, de syr även syr paketen.
Man ska inte göra viktiga saker sista dagen. Och ett ärende som posten är det bra att ha en dags marginal på, för säkerhets skull. Två timmar väntade jag storögt. De bara välde in paket… Rummet försvann…
Hett, fyra fläktar i taket. Damen i kassan jobbade på med obruten focus. Kändes som tusen miljoner paket passerade. Ändå rörde sig inte kön. Killen som sydde paketen var ute och köpte tyg.
Till sist var han på plats. Hällde ut alla mina tvålar tandkräm och saris. Han packade med pressition därefter tog han fram tyg, nål och tråd.
Jag fick fylla i tre papper med adress och innehåll. Så tog man sina papper utanför posten för där står en bytta med Lim. Det är bara att kleta på med fingrarna allt vad man kan på formulären som nu ska sättas på paketet.
Han syr som en Gud, killen som jobbar där.2,5 tim senare är jag klar. Damen lovar tre veckor, sen är paketet framme. Då har jag varit hemma ett tag, det blir som en extra resa när paketet kommer.
Smidigare än så här vet jag inte i Indien. Det kan vara ren kaos, där ingen begriper när man är på posten. Hurra för Punducherry!
Jag är ju en sån där obotlig Indienälskare. För mig har det varit som att nå en ny verklighet att få lära känna Indien.
Det är inte alltid den vackraste verkligheten, och jag har haft min dragning åt Shivas fotspår. Alltså, jag brukar inte resa lyxit. Försöker att undvika att ha för fina saker med mig och på mig. För jag inser, jag är en förorening i mig själv när jag vistas i Indien. Det sätter myror i huvudet på Indierna när jag kommer med min kultur. Och jag vill ju uppleva deras kultur, ta del av deras visdom. Men se, tiderna ändras. Här sitter jag och viftar med min iPhone.
Men jag inser, när jag är på behandling, att jag hamnat i de bättre kvarteren.
Bland människor som är på väg uppåt materiellt.
Än har familjen ingen egen bil, bara grannarna. Och en liten motorcykel är inte dumt.
Man ser spåren på bättre tider. Medan jag själv slutat med mjukmedel i tvätten av miljöskäl gör det sitt intåg här…
Plastmöbler är standard. De känner sig stolta att de sitter vid bord och äter istället för att sitta på golv som man alltid gjort.
Medan vi hemma försöker att sanera bort plast, spec vid mathållning. Har blommiga plasttallrikar fått ta över efter plåttallrikar. Önskar de var visa nog att inte ta efter våra kortsiktiga slit o släng material… Men det är inte lätt att säga något.
Som avslutning…
Kan jag få bjuda på en Indisk Barbie i en tårtklänning?
…eller en Siri? Tyckte ialla fall att jag började bli långhårig(haha). Så jag har varit på salong…
Onekligen, lite nervös är man ju när barberaren kör igång med ett rakblad!
Men det här hade han gjort hundratals gånger sa han. Rasp, rasp mina fjun försvinner medan han berättar att det tar tre dar med tåg att komma dit där han kommer ifrån.
Sen var det dags… Att brodera huvudet. Med traditionell henna. Fast det är inte så traditionellt att göra det på huvudet. En ung tjej från stan , hon heter Alice, Maria (men inte Ella).
Jag tittar på fina bilder på dekorerade händer och fötter medan hon sätter igång.
Det tar dryga timman, tålmodigt jobbar hon på medan jag får dricka jättegott te med mjölk.
Det var ett riktigt flashigt ställe jag fick gå till för att få min henna. Man kan få fiskpeeling här också. En bänk att sitta på, sen är det bara att stoppa ner fötterna! 300Rp, så det är ju inte för vanliga Indier direkt.
Ja, så blev den klar till sist. Visst blev det vackert? Varför lallar jag det att göra en Peppe? Därför att 1998 kom Peppe på en fest, med tatuerad ödla på huvudet. Skitfint. Men det här är nog inte en Siri- för Siri fegar sig inte. Hon tatuerar sig på riktigt.
Mina hjältar tyckte också det var fint. De var ju skaparna av konstverket. Så de drog fram sina mobiler de med och tog kort.
Jag tänkte blogga något annat idag, och det gör jag nog senare. Men nu på morgonen stod den här helt vanliga lastbilen utanför huset. Den vill jag ju visa!
Visst blir man glad? Det är så här de ser ut. Alla lastbilar. Full av kreativitet!
Indisk trafik är väldigt speciell, jag förstår att man vill försäkra sig!
Men medan vi försäkrar oss på Skandia så försäkrar man sig här om Shivas välsignelse.
…och naturligtvis, ett Aum på grillen. Såhär ser Aum-tecknet ut på Tamil, det lokala språket här.
Små söta detaljer med en påminnelse om det viktiga i livet. En lotus, som står för själens blomning.
Och varför ska stänkskydden se tråkiga ut? När där kan vara en svan? Svanens symbolik är det trancenderade medvetande. Det må vara en lastbil som skuttar omkring på vägarna. Den är lika fylld av symboler som en kyrka, och vacker, rolig del av Indisk kultur.
Jag vet att jag har en man där hemma (hej Rurik!) som vill ha mat-rapporter. Det är ju så spännande med Indisk mat!
Idag har jag blivit bjuden på hemodlat kaffe!
Det är Shelmy och Sonys pappa som är bonde i Kerala. Bla ris, ingefära och kaffe. Gott. Hemodlat och hemrostat. Shelmy har lovat att du ska få ett paket kaffe när jag åker…
Det här ser kanske inte ut som världens godaste frukost. Men, se, det är det. Steamed rise, ris på rulle, har med förfärligt dåligt resultat försökt göra hemma.
Men om jag nu förstått det rätt är det ris-MJÖL som de blandar med lite vatten, så det knappt hänger ihop. Sen pressas det ner i ett rör.
Det varvas med nyriven kokos. Då visar den unga frun upp den nyinköpta hushållsassistenten som naturligtvis även är en kokosrivare!
Så monteras röret med ris och kokos på tryckkokaren. Tryckkokaren går för jämnan. Morgon, middag och kväll. 10 minuter räcker för det här tubriset sen är det klart. Serveras med banan o socker.
När vi nu ändå är i köket ber jag att få ta kort på kökshyllan. Det ser lite som oss. Det är härligt att ha kryddorna framme.
Och samma kaos tycks växa hos dom som hos oss. Dom där påsarna tycks ha en tendens att svämma över…
Min favorit bland alla varianter på ris, här i ris-himmelriket, är nog Appam. En rispannkaka som är härligt seg och lite frasig. Två timmar får ris och splittad mungdhal ligga i blöt, sen kör de allt i mixern (som också jobbar stenhårt jämt). Sen har de något i Indien som vi inte har… Varmt och ris-jäst svampar som bara finns, överallt, eftersom alla lagar sådan här mat. Så de bara låter det jäsa naturligt över natten, tillsätter salt och steker…
Sen blir de serverade med en staaark soppig grönsaksblandning som man gossar in i sin plätta. Mums.
Då ska jag avsluta i dag med något helt annat: elskåpet!
Kanske kan man tycka att det är skrockfullt. Men jag ser det som en kärlekshandling. Ett tack för livet och en förståelse för hur livet flödar. Shivas tecken och välsignelse. Ett sätt att vara närvarande i de små tingen , inte bara ta för givet .
Inläggen just nu, när jag bara skriver från mobilen, blir kanske lite kantiga. Ibland fattas ord och ibland bilder.
Tänker mig att pyssla lite med både ord och bild när jag är hemma. Det finns nyanser som jag vill förmedla… Men just nu är jag glad att jag ialla fall kan ge lite rapport.
Det var ju för att få behandlingar som jag kom hit till Pondycherry. Jag bor hos familjen som behandlar mig. Det här ligger uppe på taket och torkar. Blivande medicin. Det har kommit med kurir från Kerala, snart är det del i någon väldoftande blandning.
Här är mina terapeuter, i ålder som mina döttrar. De är systrar.
De lagar maten till alla som jobbar här och masserar de kvinnliga klienterna. Starka händer har de. Ser du kannan som hänger i luften? Den används vid behandlingar då man häller olja över pannan o huvudet, jätteskönt.
Här är bänken jag får ligga på. Visst är den vacker? Det är mycket oljor och blandningar. Mycket hällande, gnuggande och masserande. Därför är där ordentligt med avrinning.
Dags för behandling. Först en olja med örter att masseras in.
Efter det ska jag bada i mjölk och… Kunde varit honung, men det är örter, väldoftande. Ser oskyldigt ut som blek chokladdryck. Men även om jag torkat av mig efter behandling blir kläderna röda.
Det här vill jag också visa. Förutom lillasyster Sony som är nygift, 19 år. Bakom henne, ser du skåpet? Det är mig de stoppar där. Det är bara huvudet som sticker ut. Sen har de en slang med vattenånga från en kokande gryta, ett ångbad helt enkelt.
Här är expiditionen. Det är här jag sitter med min lilla telefon o bloggar på deras wi-fi. Det är tolv år sen jag var i Indien första gången. Då fanns det STD telefoner du kunde ringa ifrån, de fanns verkligen överallt. Nu ha Indien fått en mobilexplosion och de små telefonkontoren finns i princip inte längre. Denna gången hittade jag inte ens internetcafe, alla turister verkar komma med sina surfplattor. Det är trådlöst som gäller och det där gamla Enkla Indien är på väg bort med raketfart. Det gör mig faktiskt lite förvirrad.
Tillbaka till kliniken. Två behandlingar per dag och boende med mat betalar jag 3000rupies för. Det är inte ens 600 kr i dagskostnad.
Godmorgon. Idag är det India Independet day.
Lyckligt satte de på mig en flagga när jag var i den Gandi-store som jag hittat.
”ingen kommer att rädda Indien” sa Gandhi”vi ska rädda oss själva”. Därför finns Gandi store som ofta är enklare affärer med varor, oftast producerade på Indisk landsbygd.
Igår hittade jag en fin yogamatta i naturmaterial så nu blir det yoga på hustaket. Tidig morgon.
Jag, tvätten, kråkorna och alla andra högröstade fåglar… Ja, och trafiken, de tutande rikshorna ska vi inte glömma.
Men det är yogans lag. Ljud som ljud, låt de passera…
Ahh vilken härlig start på en dag! Allt är perfekt utom insikten att mattans lila färg fastnar på både händer, fötter och kläder. Det är sånt som händer i Indien! Det får vara priset på ett yogapass…
Nu när jag går på behandling, hyr jag ett rum. Där bor en prinsessa. Verkar vara så skönt att vara barn i Indien. Har aldrig sett en blöja. Och där är alltid en famn att sitta i. Dom är så barnkära.
Över dörren är ett fint träarbete med Lakshmi som välsignar med överflöd.
Ner till på dörrsidorna har man målat med gul och rött. Det är också ett tecken som ska dra till sig det goda. Tamil och södra Indien är kulturbärare av det riktigt gamla ursprungliga. Dessa är tecken äldre än hinduismen.
Ser du Rurik, så fint de har hängt dörren. Det är roligt att kolla in de små detaljerna.
När man kommer in är där ett stort rum. Dom som jobbar på kliniken kommer hit o äter dom med.
I köket gör prinsessan precis som Rita när hon var liten. Hon sitter mitt i kastrullerna.
Mitt rum är enkelt o rent. Jag har AC vilket jag är glad för. Här är VARMT.
Jag sitter på sängen när jag äter. -och jag äter kungligt. Dom två systrarna har säkert lärt sig allt av mamma i Kerala.
Toaletten måste jag ju visa.
Det blir allt vanligare med en toalettstol, vet inte om jag tycker det är så bra. Att sitta på huk är egentligen bättre. Lättare att tömma magen.
Men inte bara det. Hur hygieniskt är det o sätta sig där någon annan suttit! Egentligen tycker jag att Indier har bättre hygien än vi. De är de ju tvugna till.
En liten balkong framför bostaden, skönt att sitta med sitt morgonte.
Ja, o så till sist vill jag gärna visa hur det ser ut framför ytterdörren.
Det är också något typiskt för sydIndien. Varje morgon sopar de framför dörren och gör ett vackert mönster….
gangaochrurik 