Rurik kunde liksom inte låta bli!! Frestelsen var för stor och glaspaletten kom fram. Han blandar en kylig rosa färg som krockar så där helt mot den varma röda på köksluckorna…

Mitt leende blir bara bredare och bredare.

Rosorna har förvandlat väggarna till mjuk sammet. Känns som jag står mitt i en saga: ”Det var en gång, ett litet, litet hus…”