Jag är på väg ut på stan. De bygger och fixar på gatan.

Ja, det här är vardagen för en målare. De anlände med att antal störar, knöt ihop och nu är det en stege.
Jag håller andan när jag går förbi.

Längre ner på gatan gräver de.
Tänk, de lyckas få saker att fungera fast det för Svenska ögon bara e kaotiskt.
Jag försöker ta mig upp för gatan.

Var är trottoaren undrar den utmattade svensken i mig, allt medan Indierna lugnt går ut i trafiken och bara går på. På nåt märkligt sätt formar sig trafiken runt dem. Jag har bara hjärtat i halsgropen.
Det löser sig verkar vara slagordet för det mesta…