Ursäkta att jag är lite ojämn med att posta inlägg.
Idag är det torsdag och jag är på väg ut i min tystnad ( jag brukar sitta i ateljén och meditera….)
Jag märker att jag är lite småirriterad, därför en del av mig vill skriva mer, ännu öppnare. Men, jag är ju ett, onödigt, utdraget fall för försäkringskassan. Det har jag ju skrivit om innan.

Oavsett om jag väljer att kalla mig sjuk eller ger det något annat namn, så är sanningen den att jag behöver mycket både tid och rymd runt det jag gör. annars fungerar varken jag eller kroppen. Ja, läser du tidningen, så vet du ungefär hur försäkringskassans maskineri fungerar. Man utreds och utreds och utreds…
Allting är till ens eget bästa heter det. Så det är väl till ens eget bästa att allt ska vridas och vändas, ett varv till och ett till, alltid ska något mer  provas eller utredas.Allt, som hela tiden bygger upp känslan av att vara misstänkligjord. Allt medan tiden, ännu en faktor i vårt nya sjukförsäkringssystem tickar på.

Ganska intressant är att sjukpengen är så låg… annars är man kanske lat och försöker låta bli att arbeta??
Det är så svårt att hitta lösningar för att förbättra sitt mående – och det är sällan som svaren är genom sjukvården. Alltså, ska man/jag må bättre, måste jag forska själv, och betala själv. Ibland har jag tänkt att man borde ha dubbel lön när man är sjuk, för att ha råd med behandlingar. Systemet borde absolut vara annorlunda för hur man ger bidrag till vård. Vi har ju skolpeng? En Vårdpeng skulle vara bättre, så att man kunde välja ett alternativ som passar! Vården är så himmla rädd om sitt kvasi-vetenskapliga-intryck! Ändå vet man att minst 30% av allt tillfrisknande är ren placebo-effekt! Det är en helt fantastisk insikt. Det är verkligen vi själva som läker oss – vi behöver ha en hjälp där vi är trygga, ser oss sedda. För en del är det kanske läkare i vita rockar -men för andra kan det lika gärna vara en insikt om tidigare liv eller massage eller frekvensmedicin eller färgterapi eller ett gott samtal…

Varför är vi så rädda för den enskilda människans val i detta fallet?

Ja, en liten utvikning, men, jag vet i alla fall inte hur många år jag nu har varit i process för att få deltid förtidspensionering! Allt vägs på guldvåg, varje ord är viktig. Just nu är det i Länsrätten, där har det legat ett halvår. Känner att jag bromsar mig en del här på bloggen eftersom det är offentligt.  Dom har sin egen logik när de vänder på paragrafer… och ord.
Så, ibland är jag tystare än jag vill.

Annys bortgång gör oss också lite tysta. Även när det är en gammal människa och det på så sätt finns med, som helt naturlig utgång, så ser jag att det påverkar och förändrar något, även rent fysisk.
Vi tar det lite lugnt -och det känns ju konstigt, eftersom det är konstrunda här, för oss om en månad.
snart ska jag lägga ut två nya flikar på bloggen. En om Rurik och en om mig. Känns som det kan vara bra för konstrunde-nyfikna som kommer in och tittar på vår blogg.