Dagen har varit ett enda långt resande. Tre timmar , nästan, med bil från Punducherry till flygplatsen i Chennai. Att komma hem med yogamattor var ett av våra projekt.

De blev väl inpackade på paketservicen. Nej nej flämtade Rurik. ”Inte för mycket plast – det blir för tungt” den ständiga oron på hemresan, övervikt… Men det klarade sig.

Soluppgång i Doha. Vi mellanlandar i ökenland och insuper värmen och ljuset, flyget blir fyllt med skandinaver från hela Asien som nöjda nu är på hemväg.

Nästa gång planet går ner är allt grått. Mulet och kallt. Stockholm klockan två på eftermidagen. Så skönt att veta, att NU, nu går vi mot ljusare tider, för varje dag. Vi njuter av tanken.

Var är mattorna? Världsvana går vi bort till utlämningen av skrymmande bagage. Sist stod jag olyckligt och väntade och väntade…. Vid bagagebandet. Då tog jag också med en matta. Då ringde jag till Rita under tiden jag stod där och fånväntade. ”Dom har nog en speciell utlämning för skrymmande, sa Rita.
Så var det, Rurik stod där ute på Arlanda och oroade ihjäl sig för att jag aldrig kom ut…
Men nu visste vi!

Så nu sitter vi på stationen i Stockholm och väntar på Blåklintbussen som ska föra oss hem till Vadstena. Yllekläderna är på, hatten utbytt mot den tovade i rött.
Det är en lång resa att komma hem, både i längd och tid. Flygandet har tagit 12 timmar lägger man sedan till taxi och buss så blir det ett dygn som det tar oss. Det blir härligt att få krypa ner i sin egen säng…