Jag tror knappt mina ögon. Det är bra länge sedan vi grävde och förberedde för fiber….. Nu tänker vi inte så mycket på det – i våra tankar är vi på väg mot Indien.  Men vad skådar jag mellan snöflingorna!

Så var vi inte bortglömda. Det är verkligen en process att bli med fiber.  Vi ska gå från 1,8 Mbit till 100 Mbit på vårt internet. Men att få det installerat, är i snigeltakt. Förra hösten tog vi beslutet. Då var det redan sått på åkern där det ska grävas. Alltså väntade vi till det var skördat, tidig höst. Då, fick vi veta att det var ett antal papper som skulle fyllas i av alla som på något sätt var berörda av grävningen ( det hade vi gjort för länge sedan om vi vetat om!)  Sen skulle det fixas med att alla redan nedgrävda ledningar markeras. Sen kom grävarna. Sen har vi väntat. Tills idag.

Bilen kör bort till platsen där ledningen utgår ifrån…

Den Jätteviktiga killen vaktar vid vårat hus…. jag hänger helt odräglig ut genom fönstret och fotar.

Rurik skuttar omkring lyckligt. Efter en stund börjar det låta i röret, sen fräser den ut vatten. Vi på landet är ju inte vana vid underhållning, så det här är storslaget.

Så sker undret. Fibern, som mest av allt påminner om plast, ingen metall alltså, utan ett material som inte kan spåras med detektor. Som ska föra alla våra meddelanden, bilder,filmer, ord… med megahastighet ut i den megasnabba, globala verkligheten.
Nu landar den hos oss.

Den jätteviktiga killen rullar ihop kabeln fint och dagens arbete hos oss är klart.

En stund senare ringde nästa hjälte – han med borrmaskinen som ska ta in ledningen i huset. Vi har bestämt träff på måndag. Än är det inte klart!!