Baba heter MAHANDRA SIDDER. Han varken äter eller dricker. sover inte ens. Så berättade de för mig. Det var väldigt fint att möta honom han var som ett barn, väldigt enkel och han strålade verkligen bara kärlek. Han gjorde sig inte till och önskade inte att någon annan i heller skulle det.
Full av energi följde han vad som hände vid några mindre tempel i området. Varje dag åkte han en runda och tittade till. Vi hängde på.

Han hade tovat hår där jag låg i lä med hästlängder. Han strök aska över kroppen och bar ett enkelt orange höftskynke. Inga skor.

Ut skumpade vi i våra bilar. Ut i Indisk landsbygd och jag kände hur jag satt och log med hela ansiktet. För det är sanningen…

Jag skippar alla swimingpoolar, alla fina middagar, kläder. Lätt!  En sådan här dag är till och med mer värt än alla de behandlingar jag fått under resan. Detta är höjdpunkten. Ut och trycka näsan i ko-mulen, uppleva landsbygden och uppleva en människa som så helt har gett sitt liv till något bortom det vi tycker är logiskt, praktiskt och självklart.  För nu för några timmar går vi med en människa som inte behöver ett enda ord (även om han pratar hela tiden) för att förmedla en självklarhet som gör att vi alla släpper taget om ”måste” och i stället blir vi barnsligt glada allihop.

Baba går en runda genom det lilla templet. klappar lite på gudinnan, som en kompis. när jag ser honom gå framför mig tänker jag på Ramana Maharishi, de går rätt lika. Man förstår att det är en man som suttit stilla mycket med kroppen men sträckt  sig genom universum.  Han kan inte gå på rutin utan sätter ner foten med hela kroppen.

Kosmisk energi är vad han lever av . en gång i månaden lägger han sig på glödande kol och får energi av det. Han bränner sig inte. Han ögon är små o kluriga. Närvarande. Han ser oss alla.

Nästa plats vi stoppar på är ”templet ”för beskydd av området. Bakom de tre stenarna längst in står ett träd som de berättar för mig är EN rot som TRE olika träd växer ur. Trädet är heligt.

Bakom templet byggs en fortsättning. Indiens jord är röd.

Baba pratar, fort och mycket. Folk ler. Man tror knappt vad man ser…

De bygger ett tempel… för hand. Sen ser jag mannens fot…. och jag bara… inte vet… vad jag ska tänka. Det är ofta så, livet är så naket i Indien. Men jag vet också att jag inte kan lägga mina värderingar på hans liv…. sen tittar jag på kvinnorna…

Indiska kvinnor är världens mest välklädda kvinnor. Alla kategorier. Dom ser hela rena och piffiga ut…. och så jobbar dom som grävmaskiner! Dom står mitt i den röda jorden och är helt enkelt vackra. Oslagbart vackra. Jag märker igen att mina refferensramar inte riktigt räcker till för att bedömma. Men det är det som jag är Indien så tacksam för.  Att det hela tiden knäcker mina föreställningar. vad är lycka? Hälsa? gott liv? Framgång? vad är rikedom?  fattigdom?

Baba är som en pappa, tar ett ansvar för människorna runt om i området. De kommer med sina bekymmer till honom. Han svarar, genom sin oändliga närvaro. Även jag hade en fråga.  Baba frågar om mig. Vem är jag? Är jag muslim? Han tittar på mina vita kläder och hennamålningen på huvudet. Hans ögon plirar. Han pratar inte direkt med mig utan genom den äldre mannen som är i mitt följe.
Han ställer min fråga och Baba svarar, att jag ska inte oroa mig. Man ska göra det man tycker om.
Så var det med det. De puffar fram mig igen och jag böjer mig mot hans fötter. ”blessings, blessing” säger han mjukt och så känns det.
Vi åker hemåt, glada och lyckliga. Jag njuter av en dag som jag kommer att bära med mig. Hela livet. Det är svårt att riktigt sätta ord på det, men ett sånt här möte förändrar livet. Något är förändrat, för alltid.
Jag har haft två härliga veckor med behandlingar. Jag har bara kunnat ta hand om mig själv. Att få avsluta den här resan med en sådan här välsignelse, med ett sådant möte…. tack Universum
Nöjd tar jag mig sent på natten till flygplatsen i Chennai och tar resan till Stockholm.