Jag är ju en sån där obotlig Indienälskare. För mig har det varit som att nå en ny verklighet att få lära känna Indien.

Det är inte alltid den vackraste verkligheten, och jag har haft min dragning åt Shivas fotspår. Alltså, jag brukar inte resa lyxit. Försöker att undvika att ha för fina saker med mig och på mig. För jag inser, jag är en förorening i mig själv när jag vistas i Indien. Det sätter myror i huvudet på Indierna när jag kommer med min kultur. Och jag vill ju uppleva deras kultur, ta del av deras visdom. Men se, tiderna ändras. Här sitter jag och viftar med min iPhone.

Men jag inser, när jag är på behandling, att jag hamnat i de bättre kvarteren.

Bland människor som är på väg uppåt materiellt.

Än har familjen ingen egen bil, bara grannarna. Och en liten motorcykel är inte dumt.

Man ser spåren på bättre tider. Medan jag själv slutat med mjukmedel i tvätten av miljöskäl gör det sitt intåg här…

Plastmöbler är standard. De känner sig stolta att de sitter vid bord och äter istället för att sitta på golv som man alltid gjort.

Medan vi hemma försöker att sanera bort plast, spec vid mathållning. Har blommiga plasttallrikar fått ta över efter plåttallrikar. Önskar de var visa nog att inte ta efter våra kortsiktiga slit o släng material… Men det är inte lätt att säga något.
Som avslutning…

Kan jag få bjuda på en Indisk Barbie i en tårtklänning?