”Nog borde man kunna bygga ett litet tält eller hus över sina kålplantor, så man kan vara där inne och arbeta” sa jag till Rurik.
Rurik tänker stort, så det som var som ett litet tält i mitt sinne, slutade som: ett Palats!

Det var ett projekt. vi sydde huset själva och igår satte vi upp det för året.

Alldeles förfärligt stola är vi, vi har till och med satt i en rejäl dragkedja. Här ska minsann inte bjudas in några kålfjärilar!!
Jorden i palatset är den mest näringsrika vi har, mycket hästgödsel och kompost, för kål är hungriga växter. Näring och vatten, annars blir det gnäll!

Högtidligen, värdig ett palats, bar jag idag ut de första plantorna. Det är herr Kålrot och fru Kålrabbi.

Ännu är här inte så många kålfjärilar, men jag minns förra året! Dom dansade mot väven, för de kände att där luktade gott där inne. Men in kom de inte! Kommer de till, så lägger de ägg, som blir till väldigt många och väldigt hungriga kållarver. Dom är inte att leka med. Det blir faktiskt inte så mycket över om man låter dom äta fritt.

Vill man odla giftfritt så får man göra andra lösningar på problemen, så är det ju. Man vill ju inte bara ge bort sin kål till de gröna larverna.  Så välkomna herr Kålrot och fru kålrabbi, snart får ni sällskap av broccoli,  kålhuvuden och Brysselkål.  Det gillar vi.