Det känns som vi vandrat i en saga idag.

Själfulla djur, människo-djur, demoner och mycket kärlek till naturen och livet.

Att gå på Etnografiska är verkligen att bli påmind om hur långt bort vi har tagit oss från en bild och själsvärld som vi alla för inte så länge sen alla var del av, lite grann ialla fall.

Var har färgen i vårt liv tagit vägen? Och vad uttrycker det egentligen, att vi klär oss i svart?

”som begravning” sa Rurik. När vi pratade om att svart har varit den stora modefärgen nu i 20 år! Själv tänker jag att allt det svarta är för vi måste begrava så mycket av de vi verkligen är för att passa in i det stora kollektiva maskineriet som vi lever i. Det är som en mörk saga och det är vi som skriver fortsättningen.
Vad är solen i våra moderna liv? Där allt går att köpa? TRor vi.