Godmorgon.
Jag o mitt hår – vi är kompisar.Det är så snällt. Det sköter sej själv.

Det började en gång för så där tio år sen med lite trassel i frisyren. Det var verkligen inget planerat. Jag gick till frissan och klippte bort det (så ska man väl inte se ut!)  -men se, det skulle man visst. En stark känsla sa mej att jag skulle behållt trasslet.  Tja, vad är att göra? ” OK Cosmos, inte för att jag förstår – men om det är meningen att jag ska vara trasslig i håret… Kommer det tillbaka… så lovar jag att behålla det!”

Ja, det gick snabbt. Efter 14 dagar hade jag tre små tottar i huvudet. Sakta men säkert blev dom fler. Det såg ärligt talat hemskt ut. Jag såg mest av allt ut som en Bag-Lady och blev ibland behandlad som en sådan också. Varför är man så envis?

Vissa saker är orubbliga – som den där inre känslan… så dom fick vara kvar. Det växte på, och de har sin skönhet. Tottarna har blivit långa och se med vilken fin inbyggd  vågrörelse dom oftast gör sej!

Fast nu har dom blivit fasligt långa. Om dom inte ibland självmant föll av, så hade de nog räck till mitten på låren vid det här laget. Men det är förvirrat långa ändå. Jag kan sitta på dom… och överallt är dom, vill vara med i allt jag gör.

Vi har blivit kompisar.Jag och det där håret som är överallt! Och när jag har rest i Indien har det många gånger varit som en nyckel, som banat väg till spännande äventyr -och gett mej respekt. där ser man det som ett andligt uttryck (som det faktiskt är för mej med). här i Sverige är det som ett visitkort, som gör mej igenkänd. Fast ibland känns det som det är håret som är ute med mej.